Min sömn har ju varit rena rama berg-och-dalbanan genom åren.

Började i början av högstadiet då jag fick sömnproblem och inte kunde somna in, låg mellan 3-7 timmar varje natt och försökte somna, somnade kanske runt 3:00 sen va det upp igen före 7:00. Så var det länge.

Sen fanns en tid då jag kunde sova upp till 14 timmar per dygn. Sedan efter det kommer perioden då jag bara kan sova 4 timmar igen. Har varierat hela tiden.

Nu har jag vänt på dygnet igen, och håller som synes på att vända om igen för nu sitter jag uppe när jag egentligen ska sova. Jag låg vaken i sängen från 22:00 till 04:00 ungefär. Sedan gick jag upp för jag ligger bara och ständigt rullar runt, svettas och får ryckningar och ont i magen och är inte bekväm för fem öre, ont i nacken också. Iallafall, gick upp, så det var min insomni-sömn.

Har varit så trött om dagarna hela tiden. Jag antar att det är mycket pga depression och mina diagnoser och troligtvis D-vitaminbrist? Jag är så j*vla blek och alla kommenterar det när det passar. Cirkulationen dålig, har alltid kalla fötter och händer.

Nåväl, iallafall… Har nog inte sovit, alltså somnat, och sovit mer än 6 timmar per "natt". Är trött på o gå upp och två timmar senare är det mörkt igen. Är trött när jag väl är vaken eftersom att min sömn är så jävla kass.

Så jag menar, kanske jag är en sådan.. jag är piggare när jag går och lägger mig mina 4 timmar och sen går upp direkt istället för att ligga och dega och vänta på att sova. Så jag kanske bara är en sådan person, jag behöver ingen mer sömn, och sen när den där 12-timmars perioden kommer så kommer den? Någon mer som har likadant?