Hej

Jag fick mitt andra barn för 4 månader sen.
Sen han föddes har jag haft jättestora problem med min sömn.
Jag vet inte riktigt om det är nattskräck eller sömgång eller vad man ska kalla det. Vad skulle ni kalla det?
Jag ser det som någon sorts mellanting faktiskt…

Jag vaknar minst 10 gånger per natt och ända upp till ca 40 ggr per natt och letar minstingen i sängen.
Till en början var det att jag trodde han legat med oss i sängen och att han typ rullat in sig i täcket eller hamnat under någon av oss eller kuddarna eller så. Jag kunde tro att min sambos arm var sonen och slet i den. Kanske hade jag knölat ihop mitt täcke i famnen och trodde att det var han och fick panik när jag insåg att det bara var täcket och började leta i täcket m.m.
Nu har det utvecklats till att jag även tror att han ramlat ur sängen ibland, så jag hänger med underkroppen på sängen och står på händerna på golvet och letar honom på golvet och under nattduksbordet och under sängen m.m. Ibland tror jag mig se honom där men när jag sträcker mig för att ta tag i honom så går handen bara igenom för att han sen ska tyna bort och jag inser att jag bara inbillat mig igen.
Såg honom stå på huvudet, stel som en pinne, lutad mot mitt nattduksbord på golvet för någon natt sen. Han såg ut som en porslins- eller trädocka typ.
Jag vaknar och tror att han ramlar ur sängen precis när jag vaknar och ska försöka ta emot honom med foten och bara slänger mig åt något håll och sparkar och fäktar.
otroligt att sambon inte gjort illa sig allvarligt än.
Det tar max 20 sekunder för mig att vakna ordentligt och inse att det inte var på riktigt, men när det händer i genomsnitt 20 gånger varje natt så blir det riktigt uttömmande.
Dessutom gör jag ju av med mycket energi, inte bara genom all fysisk aktivitet, utan främst p.g.a. den totala paniken jag känner när jag vaknar. Tänk er själva att ni tror att ert lilla spädbarn kanske ligger och kvävs eller krossas i sängen eller håller på att ramla ner och kommer slå sig! Det är hemskt.
För det mesta försvinner panikkänslan i takt med att jag vaknar till, men då och då dröjer den sig kvar och jag bara gråter och måste tillslut gå upp och gå av mig det.

Det lustiga är att jag aldrig, inte en enda gång haft honom sovande hos mig i sängen!
Så jag borde ju veta att han ligger i sin säng.

Det här är troligast en sorts sen PTSD skulle jag tro sen jag fick min äldre son för 6 år sedan. Jag fick en förlossningsdepression och blev under samma period ordentligt hjärntvättad och nedtryckt av sonens far. När jag sen tillslut lämnade honom vägrade han oss umgänge vilket slutade med att jag var tvungen att ha skyddat umgänge under en riktigt riktigt jobbig tvist som var nödvändig för att bevisa min oskuld i saken.
Nu har jag honom varannan vecka precis som det ska vara men det blev otroliga slitningar mellan mig och sonen och jag på ett sätt förlorade honom, om och om och om igen. Jag försökte skydda honom men han togs ifrån mig hela tiden. Soc kunde ju inte annat än tro hans far för att inte riskera att sonen skulle fara illa ifall han faktiskt hade rätt, så jag förstår ju dom. Det var jag som startade tvisten för att få bevisa min oskuld. Jag kunde ju inte bara acceptera att vi inte skulle få vara med varandra. Jag har aldrig varit så nerkörd i hela mitt liv som jag var under tvisten, inte ens när jag hade blivit gruppvåldtagen. Nu var jag dessutom tvungen att hålla mig på fötter och stå rakryggad trots att jag mådde så otroligt dåligt. Efter våldtäkten lade jag mig bara ner och gav upp för mitt mående.

Troligast handlar det om det här. Jag går i samtalsterapi, ska påbörja EMDR och har hjälp från arbetsterapeut så vi kommer väl lösa den här knuten så småningom…
…men vad gör jag åt det här fram till dess?

Jag har som sagt 2 grabbar att ta hand om och har dessutom ADHD och bipolärt och har inte råd att mista sömn såhär konsekvent. Det har resulterat i att jag är superstressad och lättretlig. Det blir så rörigt i huvudet och jag kan inte vara såhär labil. Visst, jag slåss ju inte och håller på men de andra blir ju uppstressade och såklart oroliga och ledsna.

Det hjälper inte heller att jag försöker med avslappningsövningar på kvällen och att jag försöker intala mig själv att han faktiskt ligger i sängen. Det hjälper ingenting alls….