Annons:
Etikettmin-berättelse
Läst 3540 ggr
Praefatio
2012-03-09 23:36

"Jodå, bra, trött bara"...

Det har varit mitt standardsvar på "hur mår du" i över tio år nu. Min mamma sov sig genom hela min barndom och tyvärr har jag ärvt hennes, ja, kroniska trötthet. Mina ord för det har blivit "en obeskrivlig trötthet", för det är precis vad det är - jag så fruktansvärt trött, utan att kunna beskriva varför. Utan att kunna beskriva på vilket sätt. Hur förklarar man att man skulle kunna sova 16-17 timmar per dygn?

Det är svårt att leva med att alltid vara mer eller mindre trött. Som tonåring somnade jag så fort jag la mig ner någonstans, oavsett var. Idag måste jag sova minst tio timmar för att klara mig genom en hel dag, går nästan inte att väcka innan dess, och jag behöver ofta ta en tupplur mitt på dagen för att orka. Just nu är jag inne i en ännu jobbigare period då jag sover ca 12 timmar per dygn och ändå vaknar orkeslös. Då hamnar jag efter i allt, jag har inte varit på arbetsterapin på två veckor trots att jag älskar arbetsterapin. När klockan har ringt nio timmar efter att jag har gått och lagt mig så har det varit omöjligt att ta sig upp, hela kroppen har bara skrikit "neeeeeeeeej!"

Jag har en del diagnoser: ADHD, OCD, generellt ångestsyndrom och panikångestsyndrom. Troligen hänger tröttheten ihop med ADHDn, det är vad jag tror i alla fall. Min mamma ska utredas för fibromyalgi och vill att jag också ska utredas men jag har inte smärtan som beskrivs, vilket hon har. Jag har funderat på kroniskt trötthetssyndrom men där står det att motion gör det värre och i mitt fall är det enda som hjälper att gå upp och ut. Jag har häst och i stallet är jag sällan trött, även om jag under mina sämsta perioder somnar på bussen till och från.

Det är så svårt att förklara. Min sambo har förståelse för min trötthet och mitt sömnbehov, han har förståelse för att jag vissa dagar inte orkar någonting. Jag är sjukskriven sedan snart två år tillbaka och har alltid varit sjukskriven till och från, ända sedan gymnasiet (då jag somnade på lektionerna ibland, trots nattsömn). Det nesliga är att jag till och från lider av sömnproblem åt andra hållet, att jag inte kan sova… och då blir det att man sover på dagen istället och hamnar i en jobbig spiral.

Jag tror aldrig att jag kommer att kunna arbeta normalt och jag hatar tanken på det. Det beror inte bara på tröttheten, men till stor del. Mina läkare är inne på sjukpension så fort jag är gammal nog men jag VILL inte, jag vill vara normal! Jag vill kunna plugga, jobba, ha familj och ett fint hem. Jag vill vara normal… men frågan är om det går.

Annons:
Smålänning
2012-03-10 14:56
#1

OJ! Det låter verkligen illa! Att du är så trött, menar jag är trött fast detta låter ju som narkolepsi el liknande.

Men ADHD medecin, håller inte den dig vaken? Eller krockar det med de andra diagnoser.

Om stllet är enda platsen du känner dig pigg, borde du utreda varför (vet du ju säkert) och jobba därifrån. Ta med stallet hem på något mentalt sätt?

"JODA, TRÖTT BARA" Känner jag så igen!

Det är mitt standard svar, det är bra, men är trött, ja som vanligt.

Skitjobbigt att känna sig så hela tiden. Skulle vilja svar att man är jättepigg och glad.

Men du har diagnoser iaf, det saknar jag.

Förtidspension, ja det kan ju vara ett alternativ om det Måste. Tror du kan leva ganska "normalt" även som sjukpensionär (låter hemskt ja) ha familj, hobbys.. vet att du inte orkar kanske… men får drömma.

Jag tycker det är jobbigt att jag är trött jämt och har en 14mån pojke hemma som vill leka och ha uppmärksmhet… känner mig som en fruktansvärt pappa ibland:(  Det ÄR inte lätt…. men man kämpar och kämpar. Kämpar även mot läkare mm för få hjälp, det tar mkt energi oxå.

Hoppas du hittar en lösning så du kan få känna dig pigg ibland, nåt "kryphåll" i din egna sjukdom… lura den lite.

Ta hand om dig!

"Allt har sin tid"

Sajtvärd på Trötthet i Fokus

www.trotthet.ifokus.se

Lööv
2012-03-10 16:43
#2

ADHD är ju en sjukdom som gör att man somnar så fort man  blir stilla. Det knepia är ju att man ofta kan ha autism eller asbergers samtidigt.

Autissm  gör att man får prestations ångest och asbergers att man inte tolkar andras min spel eller ord som dom gör. Man blir universums medelpungt och allt annat kretsar kring mig.

Det blir lite som att köra en bil  på full gas och trampa ner bromsen samtidigt.

Du kan säkert  sköta ett deltids  jobb och ha familj.

Jag har gluten och mjölk allergi vilket gör mig väldigt trött.   Diarer varje dag i 5 år. Innan jag fick veta vad det var trött så in i norden.

Jag måste köra om allt med  läkarna för jag har varit hemma i  12 år utan ett enda öre.  Så sklle jag få några  1000 lappar i pantion skulle jag jubla.

Det finns bra medicin för ADHD. Lycka till med  stallet och hästen. Jag har golden sedan 46 år tillbaka.  Tänker inte sluta. Blossas matte

Praefatio
2012-03-10 17:57
#3

#1 Som #2 säger så går ofta ADHD och trötthet ihop, förmodligen pga vår oförmåga att sålla bort intryck och tankar. Du kan säkert tänka dig att man blir trött när man hela tiden blir bombarderad från alla håll av intryck - jag har fått det förklarat att många med ADHD har samma känsla efter en dag som vanliga människor har när de kommer hem efter en timme i ett fullpackat varuhus. Man är helt slutkörd i huvudet.

Just det där med att bygga vidare på varför stallet för mig helt symptomfri (ångestfri, avslappnad, pigg, fokuserad och helt utan tvång) är någonting vi gör, jag och min psykolog. Jag är oerhört lyckligt lottad som har en fristad på det sättet, det har verkligen varit min stora räddning! Mitt "kryphål" som du så bra kallade det.

Jag vill väldigt gärna slippa sjukpensionen, önskar inget hellre än att kunna jobba och leva ett hyfsat normalt liv. Tyvärr har jag bevisat om och om igen att jag klarar utmärkt att köra på med heltidsysselsättning - i några månader. Sedan är jag helt slut och behöver minst lika många månaders återhämtning. Kanske blir det så att jag blir sjukpensionerad på del- eller halvtid, och kan jobba halvtid. Jag har planerat hela min yrkeskarriär runt mina svårigheter och hittat ett jobb som är såpass flexibelt att det kommer underlätta för mig. Jag kan bland annat jobba hemifrån om jag vill, vilket såklart är en väldigt stor fördel.

Jag förstår att det är tufft med barn och trötthet. Min mamma sov som sagt nästan hela min barndom och jag fick klara mig mycket själv från väldigt låg ålder. Hon orkade sällan hitta på roliga saker och jag var ofta ledsen när vi fick ställa in aktiviteter för att hon var för trött. Idag förstår jag henne och skulle aldrig säga ett ont ord. Jag beundrar er föräldrar som kämpar!

Stort lycka till! Ta hand om dig.

#2 Jag kan tyvärr inte medicinera mot min ADHD, vi har under ett par år försökt alla mediciner som finns på marknaden - både de med och de utan centralstimulantia - och jag får fruktansvärd ångest av samtliga. Vi har därför valt att medicinera symptomen istället för syndromet, så att säga, och det fungerar inte helt optimalt men okej.

Jag utreddes för aspergers i samband med min ADHD-utredning pga att väldigt mycket talade för att jag skulle ha den diagnosen. Läkarna höll med om att diagnosen passade perfekt in på många punkter, men ett par av dem gick inte ihop. En av de sakerna är att jag i sociala situationer istället för att dra mig undan, ungefär hälften av gångerna drar mig rätt in i rampljuset istället, pratar överdrivet mycket och tar väldigt mycket plats. Det är mitt sätt att hantera min sociala fobi och min nervositet kring människor och det är ingenting jag kan styra över. Folk tror att jag lider av multipla personligheter, haha, för på ena sammankomsten kan jag sitta tyst i ett hörn och inte säga ett ord och på den andra kan jag ta över totalt. Det är fruktansvärt jobbigt, faktiskt, men händer bara när jag umgås med fler än två andra personer åt gången så jag undviker att umgås med fler än så. Hur som helst så såg läkarna de här plötsliga stunderna av social kompetens som ett tecken på att det inte var aspergers. Dessutom så tyckte de att min avsaknad av impulskontroll (pga ADHDn) försatte mig i situationer som jag inte borde ha klarat som aspergare, bland annat när jag hipp som happ över en dag tog mina saker och flyttade till Stockholm. Jag vet inte, de som verkligen känner mig och som vet någonting om diagnosen kallar mig typiskt aspig och det går dessutom i släkten, men jag gillar inte att sätta diagnoser på mig själv…

Det låter jobbigt att du inte har fått någon hjälp på 12 år… Det är ett helvete med försäkringskassan. Verkligen. Skönt att du har hittat ett sätt att hanka dig fram i alla fall, jag hoppas dock att du ska få upprättelse så småningom. Det är hemskt att int bli trodd.

Lycka till!

Upp till toppen
Annons: