# Att klaga på vården Author: dragonstar Nu sitter jag och är rejält tröttpå min läkare. Jag har innan känt mig dåligt bemött av henne men detta tar nog priset i allafall. Jag pratade med henne i telefånene för ca 2 månader sedan, hon sa då att jag skulle bli remiterad till Habilitering som ska göra en utredning. Och att det skulle ta några veckor innan jag fick utrednignen och att det intevar någon ide att jag träffade psykolog eller någonting förens vi fått utrednignen gjord. Så då sitter jagoch väntar, jag skriver ett eget brev och berättar om min problem och skickar in det med för att vara säker på att dom får hela historien då jag inte helt litar på att min läkare ger den. Sen väntar jag och väntar och väntar föröker ringa dit men de personer som har hand om ärenden finns inte där. Till slut fick jag nu föra veckan tag på en välnig dam som kollar igenom mitt ärende. Det visar sig att det kommit in en privatanmälan alltså mitt brev men inte min läkarremiss. Och att det kan ta upp till 2 år innan man får börja en utrednign.Och när jag berättar vad min läakre sakt så suckar hon djupt och säger att alla i vården vet om att köerna är årlågna på utredningar. Så i morgon ska jag ta och ringa till läkaren och fråga vat hon tänkt, Klaga allmänt och se om ajg itne kan få byta till envättig läkare. Nu undrar jag om någon här inne har råkat ut för likande? har ni klagat på våden? ## Comment 1 Author: dragonstar JAg har innan bara klagat tustlåtet till närstådne och några gåner till läkare runt om men funderar på om ajg itne ska gå steget längre och göra en riktig anmälan. Men det är ju frågna när det är behövligt, när är det rimmligt att göra en och framförlallt vart gör ma det? ## Comment 2 Author: [Borttaget] Jag kryssade för "Jag har behövt men inte orkat/ vågat/ vetat var". Dels har jag träffat en läkare som påstod att jag inbillade mig mina besvär. Dels har jag råkat ut för en läkare som hade fel i nästan allt hon sa. Bl.a. att man får räkna med att ha ont när man har skolios och att jag hade plattfot fastän jag har jättehöga fotvalv. Sen sa hon massa annat konstigt också som jag inte kommer ihåg, men just dessa två saker var värst. Det med skoliosen gjorde att jag inte fick den vård jag behövde förrän jag bytte vårdcentral, det med plattfot känns ju bara helt knäppt, men jag fick i alla fall rätt hjälp till slut. Jag tänkte länge att jag skulle anmäla, men hittade ingen ork och visste inte riktigt hur jag skulle göra. Som svar på #1 tänker jag att du kan börja med att prata med någon annan där på vårdcentralen eller vart det nu är. Men jag vet inte ![Obestämd](http://trotthet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd") ## Comment 3 Author: dragonstar #2 Galet det låter, att läkare ger helt konstiga svar känner jag igen. Klagade i ferla år över magbesvär tills det vart akut tarmvred som tog några dagar att upptäckadet med. När man ringer 112 efter ambulans så råkar man ut för det mäst undeliga saker ibland, det kan jag vittna om. Ja jag ska ringa och prata med min läkare och föröka byta. Går på en Psykriatrimotagning. ## Comment 4 Author: Smålänning Tycker nog att du borde byta läkare pga kemin inte stämmer. Det TROR jag du gör i receptionen på vårdecentralen, så sliper du tjata med läkaren. Men tycker som förut att du ska ringa patientnämnden och berätta ALLT vad du varit med om. Sedan skickar de brev el nåt till chefen för vårdecentralen mm... Så var det för mig iaf. Jag fick min utrdening (efter sommaren är det sagt) fast min läkare inte riktigt tror på att jag ska ha adhd... men det kankse blir en annan diagnos än vad man tänker. Hsn sa ddirekt att det är långa köer.. Minst ett år..sen att läkarna har blivit tillsagda att inte ta in så mkt folk...eller vad han utryckte det. Att de skulle utreda allt annat innan de sänder en remiss. Jag blev ju utsatt för att de sa att de skickat remiss men inte gjort detta (flera gånger) det var DÅ jag ringde patient nämnden. Hoppas du får modet och orken att gå igenom detta. ## Comment 5 Author: MissInAction Jättebra att du även har skrivit ett brev till dem! Många gånger kan det ju vara svårt att komma ihåg och få med allt viktigt när man sitter öga mot öga med någon som frågar. Jag svarade också att jag har behövt men inte orkat/vågat/vetat hur. Det gäller främst då jag ansåg mig ha blivit nonchalerad och felbehandlad under min utredning 2006, och sedan även då jag påpekade det och ville göra en ny - då fick jag en värdelös psykologkontakt som är det sämsta jag varit med om. Och jag tror som #4 att det är bäst att prata med dem i receptionen, det brukar väl vara de som "delar ut" läkare. Eller åtminstone kan de hänvisa dig rätt. Du ska inte behöva ta detta med den läkare som du inte kommer överens med. Man har den rätten och behöver inte uppge något skäl. ## Comment 6 Author: dragonstar Ja jag vill klaga.. men orkar inte. Ringde i ondags och då var inte hon jag ska prata med där så jag skulel ringa till en sköterna dag efter tidigt på morgonen. orkade inte upp så jag ksa ringa denna vecka om jag orkar.. Sambon är sjuk och ajg känner mig hängig så får se vad som blir gjort i dag. ## Comment 7 Author: Tessen Jag kryssade i "Jag har behövt men inte orkat/vågat/vetat var". När jag precis hade flyttat hit till staden där jag bor så kände jag efter ett litet tag att jag behöver fortsatt kontakt med psykiatrin så jag ringde vuxenpsykiatriska öppenvårdsmottagningen här. Fick ganska fort tid hos den fast anställda psykiatrikern där som frågade mig om tidigare kontakter med psykiatrin, om dom fick begära min journal där ifrån, vad jag tagit för mediciner och vad jag tyckt hjälpt. Fallet är så att jag har kroniskt posttraumatiskt stressyndrom. Men eftersom jag inte var ärlig om vad jag blivit/blev utsatt för hemma för ens jag var ca 22 och i stort sett redo att ta livet av mig om inget ändrades fort. Innan det fick jag diagnoser som djup depression, socialfobi, panikångest, borderline och allt möjligt så jag har testat i stort sett alla mediciner dom kunde komma på men antingen fick jag jättemycket biverkningar och inga positiva förändringar, eller så märke jag inte av medicinen alls. Så jag talade om för den nya psykiatrikern vilka mediciner jag fick innan jag flyttade som faktiskt hjälpte mig att fungera någorlunda, dvs zolpidem för att kunna somna och kunna komma ner i rem-sömn vilket jag i stort sett aldrig gör annars, och stesolid mot stress där jag börjar hyperventilera, får ont i kroppen och blir utmattad och även starka panik och ångestattacker. Dom första månaderna gick han med på att skriva ut bara detta i samma dos som jag tagit innan så länge jag gick och pratade med en terapeut. Eftersom jag har väldigt svårt att lita på människor och får aggressionsutbrott när dom börjar gräva för mycket i min uppväxt så har jag plöjt igenom 10tals terapeuter på allt från BUP, till vårdcentraler där jag fått träffa kuratorer och vuxenpsyk där dom först försökte få mig att gå KBT. Men eftersom det handlar om att bearbeta det man mår dåligt av för att kunna komma vidare i livet så blev jag arg och skrek och efter tre ggr så orkade varken jag eller terapeuten.Så jag fick gå till en arbetsterapeut bara för att någon skulle kolla upp mig med jämna mellanrum så att jag inte blev sämre, för sånt har inte psykiatriker tid med och det ingår inte i deras jobb. Men tidig vår 2010 började läkaren smyga in i samtalen hur beroendeframkallande mina mediciner var, att det kanske var bra om jag tog någon mer långtidsverkande medicin...... som seroquel..... vilket han sa väldigt tyst och försökte låtsas som ingentingsen. Jag har fått Seroquel tidigare. Det är ett Neuroleptikum, en antipsykotisk medicin som mest använd för att behandla Bipolära och Schizofrena. Jag blev fruktansvärt sjuk första gången jag testade den medicinen när jag var ca 18 - 19år, men jag gav det en chans i 6 vidriga månader. Först och främst blev mina blodtrycksfall 10 ggr värre, jag hade hela tiden huvudvärk, var torr i munnen, täppt i näsan, min IBS verkade som en barnlek mot när jag tog medicinen, jag fick ödem lite här och var och gick upp ca 12kg utan att äta mer och jag var anorektiker så det var nästan det värsta för mig. Sen så var jag en känslomässig zombie, under dom månaderna jag tog Seroquel stängde jag in mig i lägenheten och sa upp kontakten med dom få vänner jag hade för jag hade ingen energi att bry mig, jag kunde inte brytt mig mindre om jag själv levde eller dog. Så jag sa bara rakt ut till psykiatrikern att jag tänker aldrig mer i hela mitt liv ta en antidepressiv, antipsykotisk eller antiepileptisk medicin, inte heller "vanliga" sömnmediciner eftersom jag känner mig bakfull gånger 1000 i upp till10 timmar efter jag vaknat och ibland kunde jag sova 15 timmar när jag tog dom och vaknade lika trött igen. Så jag ville bara ha zolpidem och stesolid för dom hjälpte mig att hantera min ångest och jag kunde leva ett okej liv. Det där med att han ansåg medicinerna var beroendeframkallande och att jag borde ta seroquel fortsatte han ta upp varje gång jag träffade honom, vilket vad en gång i månaden. Han fick även arbetsterapeuten, som eg bara fanns där för att jag skulle få prata av mig om jag behövde, att på mina möten där 2 ggr i veckan dra upp det om medicinerna. Framåt hösten sa han att han funderade på att sluta ge mig medicinerna eftersom han ansåg att jag var beroende och bara missbrukade dom och att jag inte var samarbetsvillig när jag inte tog andra mediciner han ville ge mig trots att jag testat dom tidigare. Sen ett möte i slutet av augusti, terapeuten hade sagt till mig att vara där 20 över 11, jag hade inte missat en enda tid under nästan hela året jag gått där om jag inte var sjuk och då ringde jag och avbokade. När jag kommer dit är det låst och det står på dörren att dom har lunchstängt mellan 11 och 12. Jag hade även talat om för terapeuten att enda villkoret att jag skulle komma på mötet var att inte hon eller psykiatrikern drog om missbruk eller antipsykotiska mediciner. Hon ringde mig senare på eftermiddagen och frågade varför jag inte hade varit är 20 i 11, jag förklarade för henne att hon skickat en tid till mig där det stod 20 över 11. Men det kunde hon ju inte acceptera för det skulle hon aldrig göra det var jag som skitit i att komma dit. Så jag blev arg och sa att dom ändå bara påstår att jag missbrukar och psykiatrikern hade säkert tänkt sluta ge mig dom medicinerna jag behöver. Vilket hon erkände att han hade tänkt göra om jag inte gick med på att ta den där förbannade seroquelen. Dvs han hade tänkt utpressa mig och tvinga på mig en medicin har mår skit av för att jag skulle få dom medicinerna som hjälper mig. Hon sa att hon hade satt upp en ny tid dagen efter men jag bad dom att dra åt helvete, om dom ska hålla på med utpressning, vilket förmodligen inte ens är lagligt, så kan jag lika gärna klara mig utan mediciner helt även om det så betyder att jag får leva med ångesten och helt enkelt inte sova på nätterna. För jag vägrade ta seroquelen och bli så extremt dålig en gång till, jag sa till henne att avboka mötet för jag tänker ändå inte komma och att jag inte vill ha någon mer kontakt med dom och om jag anser mig klara mig utan dom och dom inte kan bevisa att jag är en fara för mig själv eller någon annan så har dom ingen som helst rätt att fortsätta höra av sig till mig sen slängde jag bara på telefonen. Dagen efter ringde jag sekreterarna där för att kolla så att mötet var avbokat, det var det inte. Så jag sa till att det skulle avbokats igår så då fixade dom det. 1 månad senare ringer den där förbannade terapeuten och talar om att hon bokat in ett nytt möte åt mig med psykiatrikern några dagar senare. Då hade jag varit utan medicinerna i sammanlagt 2 månader utan någon som helst abstinens eller ens några utsättningsproblem från att ha gått från den dos jag tagit i 6 år till att helt sluta det var bara ångesten som ökade eftersom jag inte hade lugnande att stoppa attackerna med och jag sov bara mellan 1 - 3 timmar per dygn eftersom jag inte hade insomnningstabletter. Vilket jag sa till henne och jag sa även att jag sa att jag inte ville ha mer kontakt med dom för det dom håller på med är olagligt och får mig att må allt annat än bättre. Skäller ut henne ordentligt för att hon ens har mage att ringa mig när jag sagt att hon inte får för jag behöver ingen mer kontakt med dom och tillslut blir jag hysteriskt arg och lägger på. Dagen innan mötet hon bokat in ringde jag till sekreterarna igen för att kolla om det var avbokat, men icke. Först efter det lät dom mig vara ifred och jag var helt utan medicinerna i 11 månader och blev rejält sjuk eftersom jag inte sov en enda hel natt. Till slut i juli förra året ringde jag samma ställe och bak om kontakt med en psykiatriker, men inte han som jag träffat tidigare. Fick en telefontid med en som jobbade där 2 dagar i veckan och jag förklarade hur dom behandlat mig, att jag varit utan medicinerna så länge och att jag inte klarade av att hantera ångesten och jag blev dålig fysiskt av sömnlösheten. Han skrev direkt ut tabletterna åt mig utan att tveka en sekund, sen behövde jag bara ringa en sköterska så fort jag behövde receptförnyelse så fixade han det. Men man kan ju inte skriva ut sånt hur länge som helst utan att träffa patienten, så jag träffade honom i november förra året och det var inga problem med något alls. Han skrev ett läkarintyg för att jag skulle få fortsatt aktivitetsersättning och slippa bli utförsäkrad och tvingas sälja lägenheten. Sen träffade jag honom igen i början av april i år. Då var även min handläggare från f-kassan med för hon ville väl se vad läkaren ansåg om huruvida jag kunde jobba. Vilket han sa att det vet jag själv bättre än han men enligt honom så skulle han inte ens rekommendera halvtid, eventuellt praktik 10 timmar i veckan utan en massa måsten och höga krav, sen bad han henne gå och pratade lite med mig själv i ca10 min, jag fick till och med höjd maxdos på stesoliden eftersom jag har haft mycket ångest och mardrömmar där jag vaknat i panik sen i januari. Ska träffa honom igen i höst. Jag är glad att jag gav stället en andra chans och det finns bra läkare. Men att kräva att någon ska ta en medicin, man redan testat i 6 månader och fått vidriga biverkningar av och inte blev det minsta bättre, för att öht få medicinen man mår bättre av. Att bli kallad beroende och missbrukare är fruktansvärt kränkande. Den första psykiatrikern sa även att för att jag skulle få medicinerna jag tyckte hjälpte så var jag tvungen att ta den antipsykotiska, och med jämna mellanrum skulle dom ta prover för att se att jag verkligen tog den och hade rätt halt i kroppen eftersom dom inte litar på såna som kommer dit och vägrar annan behandling än den dom själva vill ha. Jag var så trött eftersom jag aldrig kunde sova en hel natt och och kände mig så svag av all ångest då så jag orkade inte anmäla och visste heller inte hur jag skulle gå till väga. Jag får bara hoppas att han inte behandlar någon annan person, med svagare vilja, på samma sätt som han behandlade mig. Och att nästa person som blir kränkt av honom och utsatt för utpressning har styrkan och vetskapen om hur man ska gå till väga för att det ska bli en anmälan mot honom. För det han sysslar med tror inte jag kan vara lagligt iaf, om det är det så är det extremt moraliskt fel iaf och man ska inte jobba med människor om man har det i sig att göra så. Förlåt att det blev så långt men jag har aldrig talat om det för någon och kände bara att det var dags att få ur mig allt detta. ## Comment 8 Author: MissInAction #7 Vilket helvete du har gått igenom! Blir så ledsen när jag läser att människor utsätts för sånt som du beskriver. Människor som är i stort behov av stöd. Din näst sista mening _För det han sysslar med tror inte jag kan vara lagligt iaf, om det är det så är det extremt moraliskt fel iaf och man ska inte jobba med människor om man har det i sig att göra så.  _Den har du verkligen rätt i. Alla kan inte jobba i vården och vissa ska definitivt _inte_ göra det!  Fy f\*n vad arg jag blir ![Skrikandes](http://trotthet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-yell.gif "Skrikandes") och det finns en hel del såna människor. Men kanske att det ändå finns fler som är lämpliga, och faktiskt ser sina patienter och vill hjälpa dem. Jag hoppas det iaf ![Glad](http://trotthet.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Jag hoppas det känns bättre nu när du har skrivit av dig? Skulle du orka göra en anmälan nu? Jag vet inte hur långt efteråt som man kan anmäla? ## Comment 9 Author: Trollhund #7-#8, även om det har gått lång tid borde/kan du söka upp ansvarig för den avedlningen och prata med dem. Alternativt prata med den psykiatriker du har och be honom och hjälp att höra av dig. För även om det inte är aktuellt med en direkt anmälning så är det fruktansvärt och någon som har något att säga till om borde få höra det. Det spelar ingen roll hur ofta de råkar ut för missbrukare, det ska alltid, alltid ses till situationen och personen. Inte bara "så här gör vi alltid". Då hör man inte hemma i ett socialt yrke. ## Comment 10 Author: Tessen #8-#9 Tack så jättemycket för stödet! Jag får se om jag orkar ta upp det nästa gång jag är hos psykiatrikern. Jag misstänker att det är fler som klagat på honom eller slutat gå dit pga hans beteende. Rik, ca 30 - 35 år, inte det minsta pedagogisk och verkar njuta av att ha makten över någon annans mående Dom borde genomgå en psykutvärdering själva för att se om dom är lämpliga innan dom får ha ett sånt jobb där man har så mycket makt och kontroll över någon annan. ## Comment 11 Author: mongu \# 10 Det finns knappast nån psykiatiker eller annan specialistläkare som är så ung som 30 - 35 år. Det är först en lång utbildning till läkare, på det AT-tjänst i 1 - 1½ år efter det följer en specilistutbildning på några år. ## Comment 12 Author: Tessen #10 I så fall såg han väl bara väldigt ung ut. Det är inte så att jag går fram till alla jag ska träffa på psykiatrin och frågar "Hej, hur gammal är du?". Vilket inte var mitt problem med honom, snarare sättet han behandlade mig,