2012-08-20 00:16 #0 av: FruJag

FruJag fick bli mitt alterego och jag är gift med en (bla) kroniskt trött man.

Att leva med någon som aldrig är pigg, bara mer eller mindre trött, är stundtals ytterst frustrerande.

För trots att maken alltid är trött, betyder det inte att han alltid kan sova när han behöver. Och det är väl inget större problem, om det bara hade varit vi två. Men det är det inte. Vi har två små barn, båda under 2 år gamla. Och de anpassar sig inte efter trötta föräldrar. Tyvärr.

Tröttheten gör tillex att om han jobbat en hel dag och kommer hem, så behöver han egentligen lägga sig och vila. Och det förstår jag väl som så. Problemet är väl bara att när han kommer hem, så har jag varit själv med barnen hela dagen och skulle också behöva få andas en liten stund. Särskilt innan när jag var gravid och verkligen behövde få vila så mycket det gick. Men det funkar inte alltid. (Tur att äldsta somnar hyfsat tidigt på kvällarna).

Han kan somna i princip när som helst på dagen, helst när det egentligen är väldigt olämpligt eller tiden inte finns. Visst det är ju praktiskt när det är barnsövning som gäller på dagen, för då vet jag ju att barn (och make) somnar. Men ofta gör det även mig frustrerad. Fast samtidigt så förstår jag att han måste. Men ja, det är svårt att inte utgå från sig själv.

Maken är lika trött om han sover 3 timmar eller 10. Det gör ingen större skillnad. Men det ökar oddsen till att han ska vara lite mindre trött om han sovit på natten. Detta gör att det är jag som tar de flesta nattpassen. När äldsta barnet vaknar, brukar jag dock försöka få upp maken. Det är inte alltid det går, och eftersom jag måste väcka honom så är jag ju också vaken.

Ibland känns det som att jag lika gärna kan gå upp, eftersom att jag ändå är vaken. Men nån slags envishet i mig skickar ändå upp maken. För reser jag på mig, så tar det betydligt längre tid för mig att somna om än om jag ligger kvar. Jag tror det är en slags strävan efter ett "normalt" liv. Jag har dessutom det barn som ammas att ha hand om under natten. Just amningen är lite svårt för maken.. ;)

Det finns så mycket att skriva, men käns som jag redan skrivit alldeles för långt. Så får nog fortsätta en annan gång.